Övningen Storge är skapad för att ge eleverna en möjlighet till trygghet, samspel och empati genom en speglande parövning. På bara några minuter hjälper övningen gruppen att stärka gemenskapen, träna på aktivt lyssnande med kroppen och bygga en harmonisk och lyhörd atmosfär i klassrummet.
Övningen utförs tillsammans med en klasskamrat, antingen sittande eller stående vid platserna. Genom att fokusera helt på samspelet mellan varandra guidas eleverna till att känna in och följa varandras rörelser i ett jämnt flöde, för att efter en stund byta roller. Genom att kombinera detta delade fokus med en lugn andningsrytm tränas förmågan till icke-verbal kommunikation, samreglering och närvaro i nuet. Övningen kan också anpassas till att göras på ett led eller i en gemensam cirkel.
Denna övning är ett perfekt verktyg för att stärka gruppdynamiken och öka tryggheten i klassen, som en samlande övergång inför ett grupparbete där samarbetsförmågan prövas, eller som en relationsbyggande paus efter en stunds intensivt, självständigt arbete. Den hjälper effektivt eleverna att skifta fokus från sitt eget inre tankesurr till ett öppet och empatiskt möte med en annan person.
När vi gör en samspelsövning som Storge aktiverar vi hjärnans spegelneuroner, vilka är grundläggande för vår förmåga till empati och social förståelse. Att behöva synkronisera sina rörelser med en kompis kräver hög aktivitet i prefrontala cortex och det exekutiva nätverket, vilket dämpar hotsystemet och minskar social stress. Processen stimulerar samreglering – där två nervsystem hjälper varandra att hitta balans – vilket aktiverar det parasympatiska nervsystemet, sänker pulsen och skapar en stark biologisk känsla av trygghet och samhörighet i gruppen.
Storge är utformad för att alla ska kunna delta utifrån sina egna förutsättningar. Det krävs inga fysiska förberedelser och övningen är helt fri från prestation. Om en elev känner sig obekväm med direkt ögonkontakt eller att arbeta i par, går det utmärkt att istället göra övningen i en större grupp (t.ex. i en cirkel där man följer en ledare), hålla blicken mjukt sänkt, eller helt enkelt göra rörelserna mycket mindre och mer subtila. Det viktiga är upplevelsen av det gemensamma flödet, helt utan krav på att göra ”rätt”.
”Märkte du hur det kändes att dela rörelsen med någon annan, och blev det lättare att känna in din kompis när ni lät tempot sakta ner?”
